Min Resa












Min Resa

mona

Hela mitt liv har handlat om en kamp och överlevnad för att någonstans må bra.
Ångesten smög sig fram runt tonåren, dock visste jag inte att det skulle vara början till en lång livsresa och kärnan till den jag är idag. Dagens acceptans och kärlek till mig själv är inget jag såg framför mig på den tiden.

Psykisk ohälsa var tabubelagt så mina antidepressiva gömde jag alltid i fickan utav skam. Jag smet ofta ut från lektionerna för att träffa en psykolog utan att någon i klassen visste vad jag gick igenom. Tanken på att möta skammen fanns inte ens på världskartan.

Läkarna hittade alltid nya mediciner som jag skulle pröva vilket till slut ledde till problem.
Jag blev beroende av sömntabletter, inget som läkaren slutade skriva ut även fast medicinen visade tydliga farliga beroende konsekvenser om man tog dom för länge. Beroendet pågick i flera år och varje försök till att sluta ledde till svettningar och ångest under nätterna. Sömntabletterna var däremot min räddning under dagarna då ångesten var som värst.

Psykolog besöken började också under tonåren där jag tyvärr aldrig kände mig förstådd eller hållen för att kunna öppna upp och prata om mina trauman. Psykolog byten hände ofta då jag inte kände att någon av dom jag träffade kunde riktigt relatera. Hur det var att växa upp som muslimsk tjej i ett svensk samhälle med barndoms trauman var inget dom kunde sätta sig in i. Jag pratade mycket om allt samt svarade på frågor men fick aldrig känslan att terapin kunde ta mig framåt i läkningsprocessen utan medicinering. Det var alltid ett konstant snack om att öka doseringen.

Ingen verkade fånga upp tanken att jag kanske gick och bar på skam och att det var anledningen till varför det var svårt för mig att öppna upp. Idag har jag lärt mig att våga öppna upp och prata om det med huvudet högt vilket är vägen man måste ta för all självläkning i livet.

Jag hade splittrats från mig själv, mina trauman hade erövrat min inre tillit och jag visste inte riktigt vem jag var. Det kändes som om hjärnan hade utvecklat två personligheter och rösterna blev bara högre. Det var alltid obehagligt att vara själv så jag spenderade medvetet all min tid med andra vilket sen utvecklades till ett medberoende. Att lösa andras problem och vara där gav mig bekräftelse på att jag va bra på något, det gjorde att det var lättare att handskas med mig själv.

Jag hade alltid konstiga tankar när ingen var i närheten, tankar om att jag var galen eller tankar om rädslan att göra någon annan eller mig själv illa. Detta var tvångstankar, det förstod jag inte då.

Terapin fortsatte och jag skulle utmana mig själv för alla jobbiga tankar, men jag var livrädd för det kändes som om jag inte hade kontroll över vem jag var och hur jag tänkte.
Jag nådde botten många gånger men jag lyckades alltid ta mig upp och fortsätta.
Min drivkraft blev att fortsätta köra på och stänga av och ha flera saker i luften samtidigt. I princip allt för att inte känna eller gå igenom något själv. Mitt självförtroende fortsatte växa genom bekräftelsen från andra och den drivkraften jag hade i att fixa och laga ihop människor runtomkring mig.

Min mamma är lärare och har alltid lärt mig att inte vara beroende av någon annan. Därför jobbade jag alltid så hårt som ung och skapade mig en behaglig och bra ekonomi. Jag såg alltid min mamma som en hårt arbetande kvinna så hon blev min förebild . Det var som henne jag skulle vara för att lyckas.
Och det stämde, jag lyckades klättra och utvecklas till det jag ville.

Min psykiska ohälsa fortsatte men jag fick kontroll över det, så jag kämpade på.

Jag hade en riktigt sådan där ”nå botten” dag när panikångesten för första gången kom som ett brev på posten. Jag blev så rädd att jag sprang ut med pyjamas och trodde jag skulle dö. Mina händer domnade bort och halva ansiktet kunde jag knappt känna av. Idag vet jag att det kallas för psykosomatiska symptom.
Min kropp fallerade , allt från mellanblödningar till domningar i hela kroppen , huvudvärk , fysiska åkommor och mardrömmar.

Sen kom den, domedagen, när jag inte längre kunde skjuta undan saker. Bägaren var full och höll på att rinna över. Det var en tid i mitt liv när jag trodde att jag skulle vara som lyckligast men som istället blev en tid då jag verkligen var tvungen att möta mig själv.

Min kropp hade kommunicerat med mig under många år hur den mådde och vad den behövde men jag lyssnade inte. Den hade ofta berättat för mig att den inte orkade mer och att jag skulle sakta ner, men varje gång jag försökte så blev rösterna i mitt huvud bara större.

Min resa började med vad jag anser en av Stockholms bästa terapeuter(Daniel Cremonini), där schema terapi presenterades för mig samt hypnos behandlingar. Det var inte bara sättet att möta mig själv i nuet utan även det lilla barnet inom mig. Min terapeut förstod att jag bar på en stor skam som han fångade upp tidigt när terapin påbörjade. Det jobbigaste var just det att allt nu skulle upp på ytan. Jag kunde inte gömma mig längre. Det gjorde att jag blev som en livrädd liten flicka om nätterna. Jag vågade knappt blunda.

Jag visste att jag hade gått igenom mycket i mitt liv, men blev väldigt intresserad av hur min kost kunde ha påverkat inte bara min kropp men även dom trauman jag gick och bar på. Pappa var diabetiker och otroligt beroende av socker. Med det i åtanke så blev jag inspirerad att utesluta all socker från mitt liv.

Det vi ofta glömmer är att vi människor är alla olika, olika kroppar och känsliga för olika saker. Min trauma hade satt sig i livmodern, så under min ungdom hade jag stora problem med cystor som opererades bort. Först trodde man att jag bar på endometrios. Dom kunde inte konstatera det men med tanke på att jag fick cystor som liknade endometrios så trodde man att jag hade det. Eftersom forskningen i Sverige på just dessa hormonella sjukdomar inte är så stora och alternativa mediciner inte är något som rekommenderas så fick jag alltid svaret att fortsätta med värktabletter. Endometrios är en kronisk inflammation och enligt den svenska vården så är det ”bara så”, vad det nu betyder.
Dom förespråkade aldrig att jag skulle försöka ta reda på orsaken om just varför detta hänt mig eller försöka jobba på det, därför valde jag att ta saker i mina egna händer och läste på väldigt mycket och vände mig till andra länder som var mer medvetna om min problematik.

Eftersom att jag bar på en inflammation var det tydligt för mig hur jag skulle ställa om min kost för att det skulle passa mig.

Det var där alternativa mediciner väckte mitt intresse och jag började läsa på och använda mig av olika typer av behandlingar under min läkningsprocess såsom akupunktur kinesisk medicin , akupressur, reiki, ayurveda, yoga ,healing mm.
Som sagt så vad det alltid svårt att sitta själv och analysera tills meditationen blev min räddning, ett sätt att fylla på energi och hitta glädje. Mindfulness blev mitt verktyg för att vara närvarande i nuet och för mig att förstå att jag är här och nu och inte i dom upplevelserna jag varit med om förr. Hypnos sessionerna fortsatte och vi jobbade med att läka det inre barnet genom att jag den stora mötte den lilla i alla dessa åldrar. Min terapeut höll mig kärleksfullt och stöttade mig genom hela processen vilket blev lättare för mig att våga fortsätta möta mig själv på egen hand.

 

Jag förstod att min hjärna var programmerad att tänka och agera på ett visst sätt, inte så konstigt med all bagage som jag hade. Jag förstod även ganska snabbt att svaren fanns i mitt undermedvetna och att själen var den kraftfulla delen i mig. Då utvecklades min spiritualitet och jag kände igen kontakten från när jag var en liten flicka. Den kontakten hade stängts av och hjärnan blev istället min herre som tog alla beslut.

Resan fortsatte och yogan hjälpte mig att öppna mitt hjärta för att våga ta emot världen på ett kärleksfullt sätt och inte ständigt ha taggarna utåt.
Jag förstod att mitt nervsystem hade blivit skadat och överaktivt under min barndom, så för att skapa balans använde jag mig av specifika kosttillskott samt behandlingar för att lunga ner nervsystemet såsom akupunktur mm.

Åren gick och jag landade tillslut på en bra plats. Äntligen hade jag hittat hem och livet började kännas bra.

Kort därefter så började ytterligare en mardröm, jag förlorade min pappa. Jag förlorade livets viktigaste mening, pappa som betydde allt. Stressen kom, domningarna var tillbaka och paniken slog till ordentligt. Nu hade jag ett beslut att ta, gå tillbaka till mina gamla strategier eller ska jag använda mig av allt jag lärt mig och kämpa och möta sorgen. Jag satte mig på golvet och tog emot det, tog emot allt. Jag trodde jag skulle dö. Jag minns att jag sprattlade med benen, jag visste liksom inte vart känslorna skulle ta vägen. Allt blev bara för mycket. Det var som att känslorna tog över min kropp. Samtidigt som jag kunde uttrycka mig att jag inte ville längre så va det som en mäktigare kraft som talade om för mig att jag skulle klara det. Jag slutade aldrig andras, varje andetag blev kraften till att fortsätta. Jag välkomnade smärtan , jag talade till det, frågade hur vi skulle kunna bli vänner och samarbeta. Allt jag hade jobbat för var för just denna stund, att jag skulle kunna ta mig ur denna stora förlust. Jag förstod att även pappa var lånad, det hade han lärt mig. Alla var lånade, ingen eller inget varar för evigt. När vi lägger våran kraft eller vårt liv i någon annans händer så förstår vi inte hur kraftfulla vi är. Pappas bortgång är det värsta jag någonsin har varit med om samtidigt som det är den mest lärorika. Förlusten har givit mig en annan mening med livet. Att våga öppna mitt hjärta i ett sådant jobbigt skede i mitt liv har givit mig det finaste jag har, kärleken till mig själv.

Därför har det blivit så naturligt för mig att hjälpa människor på daglig basis att hitta hem till kärnan i sig själva. Att få passa vidare min kunskap och ge människor verktyg till att möta sig själva och våga öppna hjärtat är något jag brinner för.  

Alternativ medicin är en del av mitt liv och jag fortsätter använda mig av metoder som hjälper mig att komma djupare in i kroppen vid varje fysisk åkommor jag möter.

Den alternativa medicinen jag använt mig av under årens gång är :

Reiki heling
Akupunktur
Akupressur
Ayurvediska behandlingar
Yoga
”inre resan” Brandon Bay
Steam sauna för underlivet
Rape Ceremonier
Yoni massage

Med en del av min livshistoria vill jag säga till dig därute som lider av psykisk ohälsa att du är inte ensam. Jag har varit där och mitt budskap till dig är att våga söka hjälp och om du inte hittar rätt betyder det inte att dina problem inte går att lösa utan du har bara inte hittat rätt person som resonerar med dig och kan relatera till dina problem. Hitta någon som förstår dig!

Det handlar inte om att vi ska fortsätta köra på eller tvinga oss själva att tänka positivt utan det gäller att våga bli vän med oss själva och våga bli vän med våra röster. När vi jobbar med vårt sinne så har kroppen som burit oss i alla dessa år säkert försökt kommunicera med oss när något trauma inträffat. Det vi måste då göra är att våga lyssna och våga lära känna oss djupt inne, det är där svaren finns. Det tar tid att hitta hem, men det är det värt. Att leva med hjärtat öppet ger oss möjlighet att leva livet fullt ut.

Jag hoppas att jag kan bli din inspiration och vägledning till att hitta hem.

Kärlek